Läkarbesök

På skärtorsdagen var jag kallad till min läkare. Jag gick dit med vånda. Jag vet ju att hon alltid vill sänka dosen av min medicin samtidigt som jag nästan alltid känner ett behov av att höja den. Läkaren kommer alltid till väntrummet med ett stort leende och hämtar. Denna gång kunde jag inte le tillbaka. Så snart vi hade kommit in i undersökningsrummet och satt oss, kom tårarna. Hon frågade hur det var fatt och jag berättade. "Ska jag vara helt ärlig känns dessa besök meningslösa eftersom jag upplever att det bara är blodprovsvaren du tar hänsyn till -  inte hur jag mår."

Grejen är ju att jag mår sämre sedan hon sänkte dosen i oktober. Jag har blivit tröttare, fått trögare mage, gått upp ytterligare i vikt och mensen krånglar. Tecken som ju visar på sköldkörtelproblem. Men hon säger att mina värden visar att jag borde må bra nu och problemen troligen handlar om andra saker. Jag vet inte vad som är vad. Inte hon heller. Men denna gång kändes det annorlunda. Som att hennes hurtiga, glada och positiva jag, stannade utanför rummet, och att hennes empatiska, lyssnande jag satt mitt emot mig. Flera gånger under samtalet blev det helt tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga och inte hon heller. Men det var okej.

Hon sa att man kan bli trött av att ha en för hög dos Levaxin också. Men då frågade jag om inte pulsen borde vara hög också i sånna fall och inte borde jag väl ha trög mage? Nej det höll hon med om. Jag har en vilopuls under 70.

Vi blev inte mycket klokare efter besöket. Men jag är tacksam för att hon inte sänkte dosen ytterligare trots att det är det hon skulle vilja. Och hon verkade nöjd med att skriva en remiss till gynmottagningen för mina mensproblem. Fortsättning följer...

Dagens värden: TSH 0, 02  T3 5,2 och T4 22