Egenremiss

"Skriv en egenremiss till oss så kommer du att få en tid inom en månad." Fick jag höra från receptionisten på Endokrinologiavdelningen på sjukhuset. Så det gjorde jag på en gång. Så här såg den ut:

EGENREMISS

Personnummer: xxxxxx-xxxx

Namn: Mona xxxxxxxx

Adress: xxxxxxx

Postnr: xxxxxxx

Tel: xxxx-xxxxxx

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej!

Jag har fått råd om att höra av mig till er angående mitt mående. Jag önskar att få komma på ett läkarbesök hos er eftersom jag inte känner att min husläkare tar mig och mina symtom på allvar.

Jag är 32 år. I september i år kände jag att det inte stod rätt till med min kropp. Jag hade då fått en massa olika symtom, smygande, ett efter ett sedan juni månad. Om jag hade fått symtomen var och ett för sig, hade jag ryckt på axlarna åt dem men nu blev det för mycket på en gång. Symtomen var dessa:

• Mensrubbningar. Oregelbundna cykler. 70 dagar ena cykeln, 17 dagar nästa.
• Viktuppgång trots samma kost och träning som tidigare (löpning 1-2 gånger i veckan plus promenader).
• Värk runt skulderbladet.
• Nedstämdhet (känns som jag befinner mig i en bubbla. Avtrubbad på något vis)
• Lättirriterad.
• Försämrad koncentrationsförmåga.
• Dålig motivation.
• Glömsk.
• Jättehård i magen, vilket jag aldrig har varit i hela mitt liv tidigare!
• Yrsel.
• Mardrömmar.
• Minskad sexlust.
• Mer frusen än vanligt.

Min mamma som har sköldkörtelproblem och äter Levaxin, tyckte att jag skulle gå till doktorn eftersom hon kände igen sig i några av symtomen.

Jag gick till Vårdcentralen i oktober och läkaren trodde det var en ”höstdepression” men jag fick för säkerhets skull lämna blodprov för TSH och T 4 eftersom mamma har ovanstående problem och för att jag dessutom har vitiligo.

Mitt TSH visade sig vara 8,2 och T4 var 13. Jag fick besked om att återkomma efter två månader och lämna nya prover då läkaren inte tyckte att värdet var så dåligt.

Efter en månad mådde jag dock sämre och tog ny kontakt med Vårdcentralen. Jag fick en ny läkare och nya prover togs. TSH hade ökat till 8,6 men läkaren sa att han inte ville skriva ut Levaxin förrän värdet är 10. Det visade sig dessutom att jag hade D-vitaminbrist. Jag fick tillskott utskrivet på recept och skulle höra av mig om jag inte mådde bättre med detta.

Nya blodprov togs i samband med ett misstänkt gallgrusanfall på Akuten i X 2011-12-08. Levervärden visade sig något förhöjda och nytt TSH visade denna gång 4. Det betyder att värdet hade sjunkit från 8,6 till 4 på bara 2 veckor.

Eftersom jag inte mådde bättre trots tillskott av D-vitamin samt för att jag nu nyligen börjat känna ett lätt tryck över halsen, tog jag kontakt med Vårdcentralen igen och fick då återigen träffa en ny läkare. Denna säger att mina symtom är stressrelaterade och att jag ska ta receptfri sömnmedicin och vila mycket så kommer jag snart att må bättre. Eftersom jag varken känner mig stressad eller lider av sömnbrist har jag dock inte följt hennes råd.

Jag känner däremot att mitt dåliga mående inte bara drabbar mig utan hela min familj (min man och våra 3 barn.) Möjligen stressar det mig. Jag har mått dåligt hela hösten och varje dag känns jobbig att uthärda.

Jag vet inte vad som orsakar mina symtom, det är möjligt att det är stress, men innan jag köper det, skulle jag vilja gå till botten med om det kan vara något problem med sköldkörteln eller inte. Därför hoppas jag att få en tid så fort som möjligt till er.

Läkarbesök nr 3

Jag började känna ett konstigt tryck över halsen och tänkte att det kanske kunde vara halsbränna eller något sånt. Det kändes nästan som en klump i halsen som inte gick att svälja ner. Jag har aldrig känt så tidigare och tog receptfri medicin mot halsbränna men trycket kvarstod. Dessutom hade jag inga andra symtom på magkatarr eller halsbränna så jag googlade på "tryck över halsen  + sköldkörtel" och fick fram en massa information om att man kan kan känna som ett tryck över halsen om sköldkörteln är något förstorad. Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid dagen därpå till läkare nr 3, en kvinna denna gången.

Jag berättade om mina symtom och mina funderingar kring det här med sköldkörteln och det konstiga i att TSH-värdet sjönk så drastiskt på kort tid och att jag så väl kände att det inte står rätt till i min kropp och nu det här med den konstiga klumpen i halsen.
-Vad jobbar du med?
-Socialsekreterare, jag har nyligen bytt jobb.
-Vad gör din man?
-Egen företagare.
 -Barn?
-Ja, tre.
-Sover du om nätterna?
-Oftast sover jag mellan 23:00-06:00 men ibland sover jag lite sämre om barnen sover dåligt eller så.
-Eftersom dina TSH-värden var normala sist så har dina symtom ingenting med sköldkörteln att göra utan detta är enbart stressrelaterat.
Jag kände att adrenalinet började pumpa. Mitt framför mig satt en person som träffat mig max tre minuter och bestämde att jag var stressad. Jag svarar:
-Men jag vet hur jag brukar reagera på stress, och det är inte så här. Jag mår egentligen utmärkt. Allt i mitt liv, utöver mitt mående är toppen just nu, inga konflikter varken på jobbet eller hemma, inga bekymmer med barnen, jag är så glad över mitt nya jobb och det finns ingenting jag är stressad över just nu. Men trots detta  känns det som jag befinner mig i en bubbla, jag är avtrubbad och glömsk. Som om någon dragit ner rullgardinen.

- Det är stress. När man inte får sova om nätterna får man sånna symtom. Och dessutom har du nyss bytt jobb och även om du inte känner dig stressad så är du det. Jag tror inte på medicin i ditt fall, jag vill inte skriva ut något sådant, utan gå hem och vila upp dig så ska du se att du snart känner dig piggare.

- Men jag har ju mått dåligt innan jag bytte jobb? Och mina symtom, som t ex förstoppning, är det också stressrelaterat? Jag har aldrig varit hård i magen i hela mitt liv förutom nu i höst!
- Du dricker för lite. Det är vanligt att man glömmer dricka när man är stressad.

(Eftersom jag dricker två glas vatten varje morgon, alltid har vatten på mitt skrivbord så att jag inte ska glömma att dricka, verkligen ser till att jag dricker ordentligt hela dagen och äter mycket fibrer, så blev det här för mycket för mig.) Jag reste på mig och tog på mig jackan. Läkaren skrev då lite hastigt någonting på en post-it-lapp och sträckte fram till mig.
- Här, här namnet på ett receptfritt sömnmedel. Det är viktigt att du får sova!
Artiga jag, tar emot lappen och säger till och med tack!
Men när jag går ut därifrån tänker jag att det var sista gången jag satt min fot där. Jag skrynklade ihop lappen och slängde den. Och sen grät jag. Grät hela vägen hem. Att inte bli lyssnad på eller bekräftad i det man går igenom, känns hemskt!

Jag gick hem och skrev ett långt mail till professorn inom detta område, Ove Törring i Stockholm och fick ett svar tillbaka. "Tack för förtroendet, något jag verkligen uppskattar. Jag kan tyvärr inte hjälpa personer som inte är patienter på Södersjukhuset. Hoppas det löser sig för dig ändå. MVH Ove".

Jag bestämde mig för att ta kontakt med närmaste sjukhus där de har en Endokrinologimottagning.  

Telefonsamtal med läkare

Läkaren från vårdcentralen ringde upp igen för att berätta att mina provsvar kommit. De visade att jag inte hade någon av sköldkörtelsjukdomarna men däremot hade jag D-vitaminbrist. Jag hade ett värde på 60 och man ska ligga på över 70. Jag fick D-vitaminstillskott på recept. Läkaren sa att jag troligen skulle komma att må bättre -  bli piggare inom en vecka om det var detta som orsakat min nedstämdhet. Samtidigt berättar han att han har fått provsvar från akuten som visade att TSH nu var normala 4,0 vilket förvånade honom rejält eftersom TSH höjs och sänks väldigt sakta. Att värdet växlat från 8,6 till 4,0 på mindre än två veckor är inte normalt. (Jämför med tidigare TSH 8,2 till 8,6 på en månad).

Läkaren säger att vi ska avvakta och att jag ska lämna nya prover (TSH, T4 och leverprover) om 6-8 veckor och att jag får höra av mig innan dess vid problem.

Jag blev helt knäckt. Varför ska vi avvakta och avvakta och avvakta? Något måste göras, tänkte jag. Jag kan inte må så här! Vid det här laget hade jag flera gånger glömt saker som jag aldrig glömt tidigare (t ex att hämta barnen) och körde fel flera gånger pga av tankspriddhet (t ex glömde svänga av på avfarterna mm). Bubblan jag befann mig i var förfärlig. Avtrubbad och känslolös på något sätt. Orkade inte bry mig riktigt om någonting. Och mitt i alltihop påbörjade jag ett nytt jobb.

Besök på akuten

Jag fick gallstensanfall, det var i alla fall vad de trodde på akuten. Jag hade sådana fruktansvärda smärtor i mitten av magen, precis under de nedersta revbenen att jag trodde jag skulle tuppa av eller/och kräkas. Jag kallsvettades och fick andas igenom "värkarna" som kom och gick. På akuten fick jag starka smärtstillande tabletter och fick åka hem. Jag var välkommen dagen därpå för att genomgå en ultraljudsundersökning för att ev. hitta gallsten. Det visade sig dock vara helt fritt från gallsten men läkaren sa att det möjligen kunde varit gallgrus som orsakat smärtan, men som nu tagit sig förbi gångarna.

Efter ultraljudet fick jag gå tillbaka till akuten där jag skulle få prata med ytterligare en läkare. Han kom in i rummet och sa att jag kunde åka hem igen eftersom det inte var någon gallsten. Han verkade vara stressad och när jag läste på hans namnskylt såg jag att han var överläkare. Jag tänkte att här fanns ingen tid för samtal om vad det då kunde ha varit och vad jag ska göra om det händer igen. Men av någon anledning stannade han till ett tag och sa att han hade sett i journalen att min husläkare på vårdcentralen hade en utredning på gång om mig, och frågade vad det gällde. Jag berättade om mina problem. Då satte han sig ner och trots att personsökaren blippade till någon gång så lyssnade han intresserat. Jag berättade att min läkare inte vill ge mig någon medicin förrän TSH-värdet är över 10 och det krassa i att jag då önskar att bli sämre, för att jag kan få hjälp att må bättre! Jag sa också att det här är något som inte bara påverkar mig själv utan en hel familj, och han bara nickade.

Sedan sa han att han tyckte att jag skulle googla så mycket jag kan på dessa problem för jag kommer att få mycket värdefull information! (Det är den absolut första läkaren som uppmanat mig att googla på sjukdomstillstånd! Andra läkare har sagt att det ska man absolut inte göra och självdiagnostisera är det sista man ska försöka sig på!) Han sa också att jag ska stå på mig om att få snabb hjälp för så här ska jag inte behöva må. Sedan skrev han något på en post-it-lapp och räckte över till mig. Han berättade att det var namnet på en professor i Stockholm (Ove Törring) som är expert på sköldkörtelproblem och att jag ska googla på hans namn och hitta hans e-mailadress och skriva till honom! Svaret jag ev skulle få, skulle jag visa upp för min husläkare tyckte han!

Jag blev så glad att jag nästan började gråta! Äntligen en läkare som lyssnade! Jag gick hem och googlade på "Ove Törring" och hittade följande information:

 Bland annat säger Ove Törring, docent och överläkare specialiserad i endokrinologi och internmedicin, att "Tyvärr finns det fortfarande många oinvigda läkare som anser att subklinisk hypotyreos inte behöver behandlas ifall TSH inte ligger över 10,0. Patienter som har symtom behöver ofta behandling redan när TSH-värdet överstiger normalvärdet."

Telefonkontakt med läkare

Läkaren ringde upp och meddelade att mina levervärden var lite förhöjda men eftersom jag är nykterist var han inte orolig över dem. De kan vara förhöjda om man ätit läkemedel som t ex Ibumetin eller om man har problem med gallan, vilket jag inte haft. TSH hade ökat från 8,2 till 8, 6 på en månad (dvs sämre) och T4 från 13 till 14 (dvs bättre). Läkaren säger att vi avvaktar provsvaren från D-vitamin och TPO (som kan visa om man har någon av sköldkörtelsjukdomarna; Hashimoto tyreodit eller Graves sjukdom) för vidare ställningstagande.

Läkarbesök nr 2.

Eftersom symtomen bara blev värre kände jag att jag inte kunde vänta 2 månader till nästa läkarbesök och kontroll av mina värden, så jag ringde och bokade en ny tid. Jag fick träffa en ny läkare (de har stafettläkare på denna vårdcentral) och jag fick återigen berätta om mina symtom. Vid det här laget började jag, förutom de tidigare symtomen som var kvar, känna mig glömsk, mer nedstämd, tröttare (somnade oftast runt kl 19:30 om kvällarna) och hade gått upp 3 kg sedan sommaren, trots samma motion och kosthållning som tidigare.

Läkaren sa att han tyckte att symtomen tydde på problem med sköldkörteln men att man normalt inte sätter in medicin (Levaxin) förrän TSH-värdet överstiger 10.

I journalen som jag har begärt ut står det så här om detta läkarbesök:
"Aktuellt: Pat söker då hon drygt en månads tid har känt sig tilltagande trött och numera glömsk, problem med hård mage. Vikten har gått upp med 3 kg trots regelbunden motion, har haft kontakt med sjukgymnast. Upplever att förloppet också har påverkat henne mentalt, jobbar som X, har tre barn. Har vitiligo och håller sig mycket i skuggan. Mamman substitueras med Levaxin.

Status:
At Verkar lätt trött, för övrigt allmän opåverkad.
Ögon U a.
Lymfk Hals ingen struma, ingen adentit (inflammation).
Buk Mjuk och oöm.
Extremit Inga ödem

Bedömning: Misstanke om hypothyreos. Tar nya prover: TSH, T3, T4, TPO, B-glukos och D-vitamin mm. Avtalar tfn-tid om ca 1 vecka."

Läkarbesök nr 1.

Väl där, på vårdcentralen, hörde jag mig själv tona ner alla mina symtom, för jag började faktiskt bli orolig över att jag kunde bli tvungen att ta medicin i resten av mitt liv om det skulle visa sig att jag hade samma sjukdom som mamma. Läkaren verkade tolka symtomen som en höstdepression, men för att ta det säkra före det osäkra ville han att jag skulle lämna blodprover för att mäta mitt TSH-värde. Jag fick vänta ett par dagar på svaret.

Läkaren skrev ett brev och förmedlade provresultatet:

"Dina prover på sköldkörteln låg lite på gränsen. TSH var drygt 8 och T4 var 13. Det senare håller sig inom referensvärdet men kan ändå vara lågt i ditt fall då TSH ligger lätt förhöjt. Referensvärdet där är 4,0. Det är ingen stor ökning men jag tror vi bör följa utvecklingen av detta en tid framöver och föreslår därför ett nytt värde om ca 2 månader.

Du är välkommen till LAB mellan kl 8:00 och 10:00 en vardag för ett nytt prov."

TSH hit och T4 dit. Det sa mig ingenting. Ska jag behöva vänta två månader på att få veta vad detta egentligen handlar om, tänkte jag.

Jag fick en tid till sjukgymnast pga mina smärtor kring skuldran. Sjukgymnasten tyckte att jag skulle fortsätta löpträna eftersom det ger en massa positiva effekter. Det svåra var nu bara att upprätthålla motivationen. Jag började misströsta rejält.

Oktober 2011

Förstoppad. För första gången i mitt liv hade jag nu blivit hård i magen!Och vid ett tillfälle knäppte det liksom till i huvudet, liksom som en aha-upplevelse och jag sa högt till mig själv, "Det är något som inte stämmer. Det är något med min kropp som inte stämmer."

Jag var vid detta laget nu rejält nedstämd men tänkte att det kanske var en vanlig höstdepression. Eftersom känslan var så stark, att det var något som inte stod rätt till, bestämde jag mig en kväll för att googla på symtomen. Jag skrev in dem alla, efter varandra: Förstoppning, mensrubbning, yrsel, nedstämdhet, värk, viktuppgång. När jag tryckte på sökknappen, kom sida upp och sida ner med information om sköldkörtelproblem.

Jag kom då på att jag någon gång hade hört mamma berätta att hon fick äta medicin för att hon hade problem med sköldkörteln och ringde henne för att höra hur hennes symtom yttrade sig. Hon kände igen många av mina symtom och tyckte att jag skulle gå till doktorn och kolla upp om jag hade samma.

Läste mig till att det kunde vara ärftligt och att det dessutom var större risk att få problem med sköldkörteln om man har någon autoimmun sjukdom, vilket jag har, nämligen vitiligo (innebär visst pigmentbortfall på huden). Två riskfaktorer med andra ord. Jag bestämde mig för att boka tid hos läkare.

September 2011

Nu började mensen att krångla. Den dröjde, och dröjde och dröjde. Fortfarande visade vågen på uppgång, fortfarande hade jag väldigt ont runt skulderbladet och fortfarande var jag nere utan någon egentlig anledning.

Jag fick ett nytt jobb men skulle inte börja på det förrän i december. Jag visste att jag egentligen var mycket glad över det nya jobbet, men kände inte glädjen.

Augusti 2011

Trots samma kosthållning och motionsvanor som tidigare, började jag sakta men säkert gå upp i vikt. Jag åt enligt tallriksmodellen (tre-timmarsdieten) och sprang 1-2 dagar i veckan ca 40 min/tillfälle. Jag hade några kilon att gå ner efter den sista graviditeten och lyckades under våren gå ner till där jag var innan dess. I augusti visade dock vågen på uppgång igen.

Juli 2011

Semestern på Öland med familjen blev inte alls vad vi hoppats på. Jag mådde dåligt och förstod inte alls varför. Allt var ju egentligen underbart, varför kände jag mig nedstämd?

Juni 2011

Efter en hektisk tid på jobbet fick jag jätteont i nacke och skuldra. Tänkte att det skulle gå över när det lugnat ner sig på jobbet och om jag såg till att fortsätta att motionera. Men det gjorde det inte.