Väl där, på vårdcentralen, hörde jag mig själv tona ner alla mina symtom, för jag började faktiskt bli orolig över att jag kunde bli tvungen att ta medicin i resten av mitt liv om det skulle visa sig att jag hade samma sjukdom som mamma. Läkaren verkade tolka symtomen som en höstdepression, men för att ta det säkra före det osäkra ville han att jag skulle lämna blodprover för att mäta mitt TSH-värde. Jag fick vänta ett par dagar på svaret.
Läkaren skrev ett brev och förmedlade provresultatet:
"Dina prover på sköldkörteln låg lite på gränsen. TSH var drygt 8 och T4 var 13. Det senare håller sig inom referensvärdet men kan ändå vara lågt i ditt fall då TSH ligger lätt förhöjt. Referensvärdet där är 4,0. Det är ingen stor ökning men jag tror vi bör följa utvecklingen av detta en tid framöver och föreslår därför ett nytt värde om ca 2 månader.
Du är välkommen till LAB mellan kl 8:00 och 10:00 en vardag för ett nytt prov."
TSH hit och T4 dit. Det sa mig ingenting. Ska jag behöva vänta två månader på att få veta vad detta egentligen handlar om, tänkte jag.
Jag fick en tid till sjukgymnast pga mina smärtor kring skuldran. Sjukgymnasten tyckte att jag skulle fortsätta löpträna eftersom det ger en massa positiva effekter. Det svåra var nu bara att upprätthålla motivationen. Jag började misströsta rejält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar