Besök på akuten

Jag fick gallstensanfall, det var i alla fall vad de trodde på akuten. Jag hade sådana fruktansvärda smärtor i mitten av magen, precis under de nedersta revbenen att jag trodde jag skulle tuppa av eller/och kräkas. Jag kallsvettades och fick andas igenom "värkarna" som kom och gick. På akuten fick jag starka smärtstillande tabletter och fick åka hem. Jag var välkommen dagen därpå för att genomgå en ultraljudsundersökning för att ev. hitta gallsten. Det visade sig dock vara helt fritt från gallsten men läkaren sa att det möjligen kunde varit gallgrus som orsakat smärtan, men som nu tagit sig förbi gångarna.

Efter ultraljudet fick jag gå tillbaka till akuten där jag skulle få prata med ytterligare en läkare. Han kom in i rummet och sa att jag kunde åka hem igen eftersom det inte var någon gallsten. Han verkade vara stressad och när jag läste på hans namnskylt såg jag att han var överläkare. Jag tänkte att här fanns ingen tid för samtal om vad det då kunde ha varit och vad jag ska göra om det händer igen. Men av någon anledning stannade han till ett tag och sa att han hade sett i journalen att min husläkare på vårdcentralen hade en utredning på gång om mig, och frågade vad det gällde. Jag berättade om mina problem. Då satte han sig ner och trots att personsökaren blippade till någon gång så lyssnade han intresserat. Jag berättade att min läkare inte vill ge mig någon medicin förrän TSH-värdet är över 10 och det krassa i att jag då önskar att bli sämre, för att jag kan få hjälp att må bättre! Jag sa också att det här är något som inte bara påverkar mig själv utan en hel familj, och han bara nickade.

Sedan sa han att han tyckte att jag skulle googla så mycket jag kan på dessa problem för jag kommer att få mycket värdefull information! (Det är den absolut första läkaren som uppmanat mig att googla på sjukdomstillstånd! Andra läkare har sagt att det ska man absolut inte göra och självdiagnostisera är det sista man ska försöka sig på!) Han sa också att jag ska stå på mig om att få snabb hjälp för så här ska jag inte behöva må. Sedan skrev han något på en post-it-lapp och räckte över till mig. Han berättade att det var namnet på en professor i Stockholm (Ove Törring) som är expert på sköldkörtelproblem och att jag ska googla på hans namn och hitta hans e-mailadress och skriva till honom! Svaret jag ev skulle få, skulle jag visa upp för min husläkare tyckte han!

Jag blev så glad att jag nästan började gråta! Äntligen en läkare som lyssnade! Jag gick hem och googlade på "Ove Törring" och hittade följande information:

 Bland annat säger Ove Törring, docent och överläkare specialiserad i endokrinologi och internmedicin, att "Tyvärr finns det fortfarande många oinvigda läkare som anser att subklinisk hypotyreos inte behöver behandlas ifall TSH inte ligger över 10,0. Patienter som har symtom behöver ofta behandling redan när TSH-värdet överstiger normalvärdet."

Telefonkontakt med läkare

Läkaren ringde upp och meddelade att mina levervärden var lite förhöjda men eftersom jag är nykterist var han inte orolig över dem. De kan vara förhöjda om man ätit läkemedel som t ex Ibumetin eller om man har problem med gallan, vilket jag inte haft. TSH hade ökat från 8,2 till 8, 6 på en månad (dvs sämre) och T4 från 13 till 14 (dvs bättre). Läkaren säger att vi avvaktar provsvaren från D-vitamin och TPO (som kan visa om man har någon av sköldkörtelsjukdomarna; Hashimoto tyreodit eller Graves sjukdom) för vidare ställningstagande.

Läkarbesök nr 2.

Eftersom symtomen bara blev värre kände jag att jag inte kunde vänta 2 månader till nästa läkarbesök och kontroll av mina värden, så jag ringde och bokade en ny tid. Jag fick träffa en ny läkare (de har stafettläkare på denna vårdcentral) och jag fick återigen berätta om mina symtom. Vid det här laget började jag, förutom de tidigare symtomen som var kvar, känna mig glömsk, mer nedstämd, tröttare (somnade oftast runt kl 19:30 om kvällarna) och hade gått upp 3 kg sedan sommaren, trots samma motion och kosthållning som tidigare.

Läkaren sa att han tyckte att symtomen tydde på problem med sköldkörteln men att man normalt inte sätter in medicin (Levaxin) förrän TSH-värdet överstiger 10.

I journalen som jag har begärt ut står det så här om detta läkarbesök:
"Aktuellt: Pat söker då hon drygt en månads tid har känt sig tilltagande trött och numera glömsk, problem med hård mage. Vikten har gått upp med 3 kg trots regelbunden motion, har haft kontakt med sjukgymnast. Upplever att förloppet också har påverkat henne mentalt, jobbar som X, har tre barn. Har vitiligo och håller sig mycket i skuggan. Mamman substitueras med Levaxin.

Status:
At Verkar lätt trött, för övrigt allmän opåverkad.
Ögon U a.
Lymfk Hals ingen struma, ingen adentit (inflammation).
Buk Mjuk och oöm.
Extremit Inga ödem

Bedömning: Misstanke om hypothyreos. Tar nya prover: TSH, T3, T4, TPO, B-glukos och D-vitamin mm. Avtalar tfn-tid om ca 1 vecka."

Läkarbesök nr 1.

Väl där, på vårdcentralen, hörde jag mig själv tona ner alla mina symtom, för jag började faktiskt bli orolig över att jag kunde bli tvungen att ta medicin i resten av mitt liv om det skulle visa sig att jag hade samma sjukdom som mamma. Läkaren verkade tolka symtomen som en höstdepression, men för att ta det säkra före det osäkra ville han att jag skulle lämna blodprover för att mäta mitt TSH-värde. Jag fick vänta ett par dagar på svaret.

Läkaren skrev ett brev och förmedlade provresultatet:

"Dina prover på sköldkörteln låg lite på gränsen. TSH var drygt 8 och T4 var 13. Det senare håller sig inom referensvärdet men kan ändå vara lågt i ditt fall då TSH ligger lätt förhöjt. Referensvärdet där är 4,0. Det är ingen stor ökning men jag tror vi bör följa utvecklingen av detta en tid framöver och föreslår därför ett nytt värde om ca 2 månader.

Du är välkommen till LAB mellan kl 8:00 och 10:00 en vardag för ett nytt prov."

TSH hit och T4 dit. Det sa mig ingenting. Ska jag behöva vänta två månader på att få veta vad detta egentligen handlar om, tänkte jag.

Jag fick en tid till sjukgymnast pga mina smärtor kring skuldran. Sjukgymnasten tyckte att jag skulle fortsätta löpträna eftersom det ger en massa positiva effekter. Det svåra var nu bara att upprätthålla motivationen. Jag började misströsta rejält.

Oktober 2011

Förstoppad. För första gången i mitt liv hade jag nu blivit hård i magen!Och vid ett tillfälle knäppte det liksom till i huvudet, liksom som en aha-upplevelse och jag sa högt till mig själv, "Det är något som inte stämmer. Det är något med min kropp som inte stämmer."

Jag var vid detta laget nu rejält nedstämd men tänkte att det kanske var en vanlig höstdepression. Eftersom känslan var så stark, att det var något som inte stod rätt till, bestämde jag mig en kväll för att googla på symtomen. Jag skrev in dem alla, efter varandra: Förstoppning, mensrubbning, yrsel, nedstämdhet, värk, viktuppgång. När jag tryckte på sökknappen, kom sida upp och sida ner med information om sköldkörtelproblem.

Jag kom då på att jag någon gång hade hört mamma berätta att hon fick äta medicin för att hon hade problem med sköldkörteln och ringde henne för att höra hur hennes symtom yttrade sig. Hon kände igen många av mina symtom och tyckte att jag skulle gå till doktorn och kolla upp om jag hade samma.

Läste mig till att det kunde vara ärftligt och att det dessutom var större risk att få problem med sköldkörteln om man har någon autoimmun sjukdom, vilket jag har, nämligen vitiligo (innebär visst pigmentbortfall på huden). Två riskfaktorer med andra ord. Jag bestämde mig för att boka tid hos läkare.

September 2011

Nu började mensen att krångla. Den dröjde, och dröjde och dröjde. Fortfarande visade vågen på uppgång, fortfarande hade jag väldigt ont runt skulderbladet och fortfarande var jag nere utan någon egentlig anledning.

Jag fick ett nytt jobb men skulle inte börja på det förrän i december. Jag visste att jag egentligen var mycket glad över det nya jobbet, men kände inte glädjen.

Augusti 2011

Trots samma kosthållning och motionsvanor som tidigare, började jag sakta men säkert gå upp i vikt. Jag åt enligt tallriksmodellen (tre-timmarsdieten) och sprang 1-2 dagar i veckan ca 40 min/tillfälle. Jag hade några kilon att gå ner efter den sista graviditeten och lyckades under våren gå ner till där jag var innan dess. I augusti visade dock vågen på uppgång igen.